Gick riktigt bra. Precis som flera lopp förut som jag bara kört liksom i farten. Ingen formtoppning alls, förutom att jag höll igen på intervallerna igår. Tyngsta träningsveckan sen i våras, 98 kilometer löpta innan dagens tävling. Jag blir nästan intresserad av att utföra någon slags systematiserad forskning på formtoppning, eller är det redan gjort? Funderar på om den klassiska nedtrappningen med 1-2 dagars helvila verkligen är det bästa.
Den något okonventionella uppladdningen med intervallträning dagen innan fortsatte med inflyttningsfest på kvällen och några öl, men hemma innan midnatt i alla fall.
Så i morse kändes det som att det kunde gå åt vilket håll som helst, var lite rädd att vara tvungen att DNF:a efter två varv eller behöva slita riktigt ont bara för att komma i mål. Är ju inte riktigt i den fasen i träningen inför Berlin där jag vill slita för mycket på kroppen. Dessa lopp innan är ju tänkta mest som snabbdistanser med lite sparring.
Valet av skor funderade jag på ända till i morse. Skulle jag våga köra i Five Fingers Speed. Detta hade säkert gått bra, men det sliter rätt bra på vaderna att köra så pass långt i tävlingsfart i Five Fingers, detta lärde jag mig inte minst under Kungsbackaloppet i våras som i och för sig var på asfalt och gick bra tidsmässigt men lämnade någon veckas ganska ömma vader. Ville säkra och inte paja flera dagars träning med eventuell vadvärk. Valet föll till slut därför på Nike Zoom Streak 3, 170 grams tävlings-flats med ganska lite häl-tå-dropp i profilen, något jag gillar.
Vad gäller motståndet dök aldrig föranmälde Anders Soovik upp. Istället var Hälle IF:s Fernando Dinis efteranmäld. Hade ingen riktig koll på dennes kapacitet men enligt rykten så var det kanske så att man nog skulle göra klokt i att låta honom göra sitt eget lopp. I övrigt var det mest klubbkompisar, kanske främst Joakim Röstlund och Jan Swenson samt förra årets segrare Kristoffer Sideby från Ullevi, som jag anade skulle vara mitt främsta motstånd.
Ingen rusning efter start utan det bildades en klunga av ovan nämnda. Fernando Dinis drog sakta ifrån och alla i klungan verkade tänka som jag och lät han löpa. Kan ju vara intressant ibland att spänna sin båge men i detta fallet tror jag att jag gjorde rätt val. Så Joakim, Kristoffer, Jan och jag plogade på i formation det första, relativt lättlöpta varvet, som följer den världskända "åttan" i Skatås, i fokuserad men ändå ganska behaglig 3:40-fart.
Efter första varvning vid motionscentralen kommer man in på en 10 km-slinga som i stort sett följer den, till kupering sett, något tuffare "milen" i Skatås. Här började jag och Joakim få lite gummisnodd till Kristoffer och Jan bakom, en snodd som sedermera brast och vi var endast två att göra upp om andraplatsen. Tempot kändes för min del, ca halvägs, fortfarande komfortabelt och helt utan syra. Joakim såg inte allt för påverkad ut han heller. Jag fick några meter i uppförsbackarna och han tog igen och gick förbi så fort det blev lite nerför. Ingen av oss tog dock några initiativ till att försöka rycka utan det kändes som vi ömsesidigt tjänade på att hålla ihop. Mot slutet av andra varvet märkte jag dock att Joakim inte kom förbi i utförsbacken och inte heller på rakan därefter. En lucka efter 16 km i ett 25 km-lopp ger man knappast av taktiska skäl, tänkte jag, han är helt enkelt tröttare än jag.
Så därifrån var det bara att ta det lugnt och rulla på. Sista, riktigt kuperade 7 km-svängen blev därför nästan av träningspasskaraktär där jag inte hade någon tävlingspress alls. Hade fått rapporter om att framförvarande Fernando Dinis var ca 2 minuter före så det var ju inte mycket att satsa på att jaga ikapp. Upp för sista backen och i mål som tvåa på 1:34:16, nästan 4 minuter bättre än förra året. Knappa 3 minuter efter segrande Fernando Dinis. Hade inte kollat på klockan nåt på sista varvet så jag blev riktigt positivt överraskad av tiden. Hade kanske hoppats på någon minut bättre än i fjol, så detta var ett riktigt fint formbesked. 3:45 i snitt per kilometer och 322 klättrade höjdmeter, enligt Garmin. Detta är alltså ungefär tänkt marathonfart och det känns ju inte omöjligt att hålla det i 42 km om man slipper backarna, som man gör i Berlin.
Summerar således en riktigt god träningsvecka på 125 kilometer fördelat på 8 träningspass varav 2 intervallpass, ett snabbdistanspass samt en tävling som samtidigt kvalar in som veckans långpass. 28 dagar/4 veckor kvar till D Day. Två tuffa veckor till, sen nedtrappning vilken jag inte vågar annat än att köra enligt skolboken denna gången.
.jpg)
