Årets hittills värsta pass .

Då var det söndag igen och rösterna befallde långpass. Eftersom mån-tis-ons denna vecka försvann träningsmässigt pga min armbågsinfektion så var de extra hårda och önskade gärna något extra hårt och långt. Slav som man är under dessa var det bara att lyda. Tahultsrundan blev det, denna sprang jag i våras för första gången, då i behagligt löpväder. Nu var det varmt och jag var inte så värst löpsugen faktiskt, inte så där som man behöver vara för att njuta av ett extra långt långpass i alla fall. Tahultsrundan är en anrik långrunda med rötter i 70- eller 80-talet, vad jag har förstått. Den startar i Skatås och är utmärkt med pilar sprejade på asfalten samt markeringar vid var 5:e km. 36 kilometer totalt, via Partille, Jonsered, med en grym backe, ca 110 meters stigning på knappa 2 km, upp över Jerikotunneln, sen till Tahult, Öjersjö och tillbaka till Skatås via Bertilssons stuga. Började med 5 km jogg för att lämna dottern hos lekkamrat. Startade sen i 4:05-tempo, detta höll till 11 km där nämnda backe kommer. Sen sjönk snitthastigheten sakta men säkert. Ute i skogen ovanför Jonsered började jag få lite lätt panik i värmen när min halvlitersflaska med saft var slut samtidigt som jag visste att kortaste vägen hem är ca 18 km. I Tahult fick jag tigga vätskepåfyllning av en bonde. Tack! I Öjersjö med ca 10 km kvar var jag rejält slut. Men det kanske är såna här pass som bygger pannben, tänkte jag. Efter Bertilssons stuga stannade jag och hällde tiotalet flaskor sjövatten över huvudet, upprepade detta 2 km senare vid Stora Delsjön. Inte så tuff när jag till slut vinglade in i lägenheten lätt illamående. Men nu börjar jag känna mig som människa igen. Totalt, med joggen innan, blev det några hundra meter kort om 40 kilometer. Själva rundan hade snittfart 4:17/km.

Totalt denna vecka har det faktiskt blivit 81 km trots 3 sjukdagar och en halv vilodag (igår: 7 km jogg). Klapp på axeln där.