Stockholm marathon 2010

Då blev det en start i alla fall. Foten kändes riktigt bra när jag tog några försiktiga joggingsteg på lördagsmorgonen. Tänkte att jag startar, joggar och ökar farten så långt det går utan smärta, så får jag se hur långt jag kan komma och hur mycket form jag tappat på 4 veckor knappt utan löpning. Tänkte väl i banorna kring 4:30 tempo och att jag mest skulle jogga omkring och titta på folk och sen kliva av efter första varvet, om det inte mot förmodan skulle kännas enormt bra, vilket jag längst bak i skallen hoppades. När startskottet gick var 4:00 fart det långsammaste jag klarade av att hålla. Körde på så en kilometer medan jag intervjuade foten om vad den tyckte om det hela. Och den verkade trivas rätt bra. Så jag trippade på och plockade placeringar. Det är svåremotståndliga krafter som verkar när man avancerar i ett fält och känner sig pigg, trots att man vet att det är 42 km man ska springa. Men det är så tråkigt att vara försiktig.

5 km på ca 19:25. 10 km på ca 38:55. Grymt skönt att springa utan att känna att det är ett jättenederlag att bryta. Jag hade ju foten att skylla på. När det går så här bra kommer självklart hoppet krypande som en orm i paradiset. Jag fantiserar om fantastiska tider och och vad jag sen ska skriva om mitt segertåg i bloggen. Då jag passerar stadion ungefär börjar framsidan av låren stumna, men foten funkar fortfarande helt utan att klaga. Funderar på att kliva av här men fortsätter lite till i hopp om att det ska släppa. Plockar fortfarande placeringar och går om Kajsa Berg från Huddinge, sen nån finska. Låren blir inte bättre så vid 18-19 km bestämmer jag mig för att kliva av vid halvmarapasseringen. Gasar så på aningen sista kilometern och stannar ute på gärdet efter 21,1 kilometer löpta på 1h21min och nån halvminut. Ändå rätt nöjd med dagen och att foten hållit. Står och kollar en stund på de som har halva loppet framför sig. Börjar sen promenera tillbaks till stadion och råkar i samspråk med finlands utrikesminister Alex Stubb av alla människor på jorden. Han har också brutit efter halva på grund av håll (!?).

Det blev alltså varken triumf eller tårar utan som vanligt lite mitt emellan. Men det är ändå mest med en bra känsla jag lämnar Stockholm för den här gången. Nöjd över att vara tillbaks på banan igen.