No more foreplay

Nu ligger jag och äter kakor och hoppas att det hjälper min fot att läka för nu får den bara ca 44 timmar på sig att bli helt hel. Sen är det dags. Så det gäller att den skärper sig nu. Tills dess får den vila helt.

Planen för lördag är att starta om det känns ok. Farten kommer bli lugn, kan gissa på runt 4:30 vilket skulle ge en sluttid på ca 3:10, vilket alltså är en halvtimma långsammare än mitt ursprungliga mål och 20 minuter långsammare än mitt PB. Blir helt enkelt ett lite roligare långpass. Går det bra kommer jag kunna springa om en jäkla massa folk mot slutet och ge dem irriterande uppmuntrande kommentarer.

Fast å andra sidan kanske jag inte springer. Äta glass i stället.

18 km i 4:30 i tisdags var inget större problem. 42 km? Är så sugen på att få springa mig riktigt trött. Vill inte vänta, vänta, vänta.

Jag ska aldrig skada mig igen. Det är skitfrustrerande. Och jag lär mig fan inget på det heller. Finns inget gott i det. Det passar inte mig att vara skadad.

Hur ska jag då träna när jag är helt frisk igen? Mycket, ofta och väldigt mycket efter känsla, räkna mer tid igen, som i vintras, än sträcka och fart. Inte vara rädd för att avbryta pass, ändra pass om dom inte känns roliga. Springa intervaller utan att ta tid. Eller så blir det typ som förut.

Mer barfotalöpning blir det, trots att det kanske delvis var det som gett mig den här skadan. Men jag tror ändå på det.

Nu går jag som Apollo 13 in i radioskugga bakom månen, så blir det en fullödig rapport på Söndag kväll. Grymt spännande.