Ytterligare mark har lagts under mina fötter. Idag joggade jag medan Leia (dottern) cyklade bredvid, för tillfället matchar vi varandra ganska bra i fart, runt 6 minuter per kilometer. Möjligen något mer naturligt steg idag än i förrgår men fortfarande stor skillnad på hur vänster fot jobbar jämfört med höger. Hoppas jag inte drar på mig några sekundära skador på grund av detta skeva steg. Känns ändå bra att vara ute och röra på sig och känslan använder jag, helt evidenslöst som min kompass, vad gäller rätt och fel (i alla fall när det gäller träning). Siktar på att kunna genomföra ett mer normalt (men fortfarande lugnt) löppass på söndag kväll. Kanske gå sub 5:00 nån kilometer till och med.
Satt och kollade på Stockholm Marathonbanan på karta. Visualiserade hur jag kontrollerat, utan smärta i foten gled över Västerbron på andra varvet, i 3:45-fart. Yeah right.
Västerbron
Kul att du kan röra på dig igen iaf! Betyder det att varvet o Stockholm inte är helt uteslutna?
SvaraRaderaAtt klara 1:15 på halvmaran, när du bara har ett lopp inplanerat på distansen, låter ambitiöst. Stockholm Halvmarathon är rätt fint, dessutom med SM-status. Jag tänkte iaf köra det som genomkörare innan Berlin. Du?
Jag sprang Stockholm halvmarathon förra året, fint lopp faktiskt. Kan absolut tänka mig det, ligger ju bra, två veckor innan Berlin.
SvaraRaderaVad gäller varvet och Stockholm så är Stockholm inte helt uteslutet. Om jag skulle känna mig hel nog att våga springa varvet så får det bli med målsättningen marathonfart, om ens det. Problemet är att jag vet hur jag funkar när det är tävling, jag säger ibland att jag "bara springer på skoj" eller "ser det som ett snabbdistanspass" men när startskottet väl har gott så blir det maxning ändå, och det skulle kunna vara minst sagt dåligt för min fots rehabilitering, möjligen göra att jag sen inte kan springa Stockholm eller någonting på x antal veckor. Så det kloka beslutet skulle nog vara att stå över varvet. Men hur kul är det att vara klok?