Vilodag

Vilodag idag. Foten gjorde as-ont i morse när jag gick, typ nästan gråt-ont. Inte kul. Blev bättre framåt dagen, nu är det inte sämre än igår. Sovit kasst också så jag vilar idag och hoppas på bra känsla imorgon. Tänk vad jag inte ska sakna att gnälla om min fot om ett par veckor när jag radar upp PB:n på varandra. God natt!

Veckosummering vecka 21

5 pass
38 km
+6 h transportcykling

Började veckan lite väl optimistiskt med en snabbdistans som nog gjorde mer skada än nytta. Efter det tre dagars löpvila. Bra känsla i fredags, halvbra igår, idag dubbelpass. Eller nja, 5 km blandad promenad och jogging i fivefingers i morse, sen lite transportcykling och nu på kvällen första passet som egentligen kändes som träning på över tre veckor: 10 km som gick progressivt från ca 5:00 till ca 4:00, snitt på 4:32, känning i foten hela tiden men ökade ej till att man kan kalla det smärta. Så det kändes positivt, kändes dock negativt att det var så pass flåsigt att ligga i 4:00 fart i slutet. Har nog tappat en del på dessa veckor av, vad man träningsmässigt maximalt kan kalla, aktiv vila. Förhoppningsvis är jag så pass väl grundtränad att jag kan vara tillbaks på ungefär lika lång tid.

7 km @ 4:20

Så kul har jag en lördagskväll. Förhoppningsvis blir det lite längre imorgon.

Yeah!

Foten skickade dubbla signaler igår. Å ena sidan gjorde det ont från första steg, å andra sidan ont på ett mindre skarpt sätt. Avbröt då för att safe:a. Idag var jag trött på att vara invalid så jag gick på lite hårdare, valde lätta skor och satte iväg i kontrollerat tempo. Kändes även idag lätt ont från början men det verkade inte stegras medan jag sprang så länge jag höll nere tempot (strax under 5:00). Stannade till efter 3,5 km och gick en bit, men tänkte efter ett tag att nä, jag vill springa, så jag sprang, valde småstigar med mycket kupering vilket gjorde att tempot gick ner något men för tillfället är jag grymt nöjd bara med att kunna springa med ett normalt löpsteg. Helt plötsligt hade jag sprungit 10 km vilket är det längsta sen innan jag skadade mig för drygt 3 veckor sen. Där började en sena eller nåt på vänster underbens utsida strama lite, tänker att det beror på att jag ändå fortfarande inte belastar helt normalt utan spänner mig lite. Tog av mig skorna och joggade långsamt ytterligare en km barfota på häst-grusväg varpå detta nya onda faktiskt släppte. 11,7 km i strax över 5:00 tempo i snitt. Och än så länge känns det bra i foten. Vågar inte ropa hej förrän jag vaknar imorgon dock.

Inget idag heller

Försökte springa lite men kändes inte bra, så jag slutade. Inte det att det blivit sämre, men har ingen lust att springa och halta längre, därför testade jag med full belastning på vänsterfoten idag, men det kändes direkt att det var för tidigt. Tar tid detta. Skit. Börjar vänja mig vid att inte träna. Hoppas kunna springa till helgen. Känns ont på annat sätt nu i alla fall, känns liksom stabilt fast svullet och ömt.

För övrigt verkar alla som bloggar inför Stockholm marathon vara skadade.

Bra känsla

I princip helvila idag. Lite transportcykling, 8km x 2 (som varje dag). I övrigt inte mycket rörelse. 11 timmar datorjobb med projektarbete, måste vara färdigt på fredag för på måndag börjar sommarjobbet. Bra känsla i foten nu på kvällen. Funderar på att inte förstöra denna känsla direkt med att springa 5-6 km utan kanske vänta nån dag till, kanske ända till på lördag (hör och häpna) för att se om jag kanske kan komma ut på en riktig löptur för första gången på över tre veckor.

Läste lite om Mark Allens träning i Lore of running. Intressant resonemang om olika faser, bl a en "patience"-fas och hur han ansåg att man ackumulerar trötthet när man tävlar och att det till slut bryter ned kroppen. Detta var väl inte direkt något nytt under solen och jag brukar inte tro speciellt mycket på några träningsformler, tror oftast att de fyller samma funktion för människor som religion gör: Nåt att samlas runt och tro på och låtsas att det finns mening och ordning i en värld som kanske bara är ett kaos. Men han verkar ju i alla fall ha nått framgång med sex Hawaii Ironman-segrar.

Tänker oftast annars att man blir bra på det man tränar. Inte konstigare än så. Men det kanske ändå är lite mer till det än så ändå. För tillfället tror jag mycket på att enskilda pass inte ska vara för tunga, att man ska lära sig att det är lätt att springa, inte tungt. Men det där är en pendel inom mig, ett tag tänker jag att träning ska vara lätt och lustdriven. Sen har jag en period där jag tänker att det mest handlar om att bita ihop. Sista tiden, när jag inte kunnat springa själv, har jag kollat mycket på andra som springer eller joggar. Det finns många olika stilar, dom flesta ser grymt ineffektiva ut, dom sliter grymt mycket för att knappt ta sig framåt. Plågade ansiktsuttryck.

Själv peppar jag inför att komma igång igen, jag ser det som en kamp mellan det goda och det onda. Det onda har slagit sig ned i min fot och måste fördrivas med heligt vatten och böner. Sen blir det träningsdisciplin hela sommaren för att hålla djävulen stången.

Ingen löpning idag heller

Är tålmodig. Som tur är har jag annat att fokusera på för tillfället. Skolarbete t ex.

Promenad

Gick runt milen. Gick bra.

5km @3:55

Lite terränglöpning, med skor denna gång, i hyfsat tempo. Nästan helt normalt steg. Avbröt så fort foten började göra sig påmind (förutom att jag var tvungen att springa färdigt till en jämn kilometer tvångsmässig som jag är). Lite lätt terrängjogg hem barfota. Bygger sån frustration detta att inte kunna springa sig trött. Hepp!

Veckosummering vecka 20

Blev inte mycket löpt. Hade höga förhoppningar om att vara tillbaka på banan och kanske t o m springa varvet. Blev ju inget med det. Satsade lite för hårt i tisdags när jag försökte springa intervaller. Ingen katastrof dock. Tog tre dagars löpvila efter det. Sen lite lätt barfota-terrängjogg igår. Sen tagit det lugnt idag förutom lite transportcykling. Siffrorna:

Löpning: 22 km, 2h (mycket långsamt, förutom 2km)
Cykling: ca 7h (endast transport)
Vattenlöpning: 35 min

Tidsmässigt har jag varit igång rätt mycket, men ingen högpulsaktivitet direkt. Undrar hur mycket kondition man tappar? Vad gäller fotens status är det bättre såtillvida att jag nu kan gå kortare sträckor med normalt steg utan att det gör ont. Kan även löpa en bit med normalt steg utan smärta, om det går riktigt långsamt, typ 6-6:30. Har ju även kunnat jogga lite i Five Fingers samt barfota vilket känns kul. Så det går framåt. Till alla som tycker att jag kanske inte vilar tillräckligt: Det kanske är möjligt men jag är inte helt dum i huvudet heller, jag lyssnar extremt mycket på kroppen (foten) just nu, jag gör absolut inte saker som gör direkt ont, bara det som gör lite gött ont.

Vad gäller Stockholm börjar väl snart brist på kondition bli ett större hinder än stressfrakturen. Hoppas verkligen att jag kan springa något normalt pass nästa helg, typ en lång tröskel eller i alla fall en längre distansrunda så jag i alla fall får känna på skorna. I veckan kommer jag ta det lugnt, mest lite transportcykling. Har rätt fullt upp med skolarbete som ska göras färdigt och så. Kommer jag igång i slutet av veckan så får jag helt enkelt skippa formtoppningen till förmån för komma-igång-träning. Har ju redan avvecklat alla tidsmål vad gäller maran, men skulle ända vara kul att springa. Hejdå vecka 20, hej vecka 21.

Göteborgsvarvet från åskådarplats

Blev alltså inget varv i år heller. Förra året pga en förkylning, men egentligen mest tävlingsnerver visade det sig när jag obehindrat sprang 12 km i bra fart på kvällen. I år var det dock ett klokt beslut att stå vid sidan. Några kommentarer kring loppet:

Det var varmt.

Det var dåliga tider generellt, antagligen p g a värmen.

Sammy Kirui satte banrekord, trots denna värme.

Afrikanska löpare har smalare ben.

Efter 18 km, där jag stod, är det inte många som ser ut att tycka att det är så kul med löpning längre.

Hur som helst gjorde allt detta att löpsuget gick över gränsen och jag drog ut med mina Five Fingers för lite långsam terrängjogg. Efter en km tog jag av mig dessa och körde 4 km terräng barfota, blandat grus/stig, gick riktigt bra, dock i 6:30 fart. På detta sätt ska jag bli afrikan och springa halvmaror i 2:54 fart.

Nu i efterhand värker foten kanske något mer än innan, får se hur det känns imorgon.

2 veckor till Stockholm. En förutsättning för att jag ska ställa mig på startlinjen där är att jag kan springa obehindrat. Där är jag inte nu. Kanske en 50/50 chans att det blir start. Blir det så blir det i alla fall med rejält sänkt målsättning, typ ingen alls. Njuta av 42 km löpning, så gott det går.

Planering

Nu när jag helt plötsligt fått massa fritid, som jag inte ägnar åt löpning, sitter jag och tänker en hel del på hur jag ska lägga upp min fortsatta träning när jag väl kommer igång igen. Variabler som rör sig i huvudet är främst mängd och intensitet och relationen där emellan.

I vintras bestämde jag mig för att bli bättre. Jag läste i samma veva någon norsk artikel (som jag inte minns längre vad den eller författarna hette) som beskrev flera exempel på idrottare, bl a löpare, som hade gjort rätt så stora kliv genom att minska mängden riktigt intensiva pass men öka mängden riktigt lugna pass rätt så rejält. Inspirerad av detta ökade jag min veckomängd från ett snitt på ca 7 mil till drygt 10 i december i fjol. På sätt och vis hjälpte den extrema vintern i och med att den omöjliggjorde snabba pass. Härjade på bra genom hela vintern medan alla andra gnällde om att det inte gick att springa, själv älskade jag snön och ljuset som snön förde med sig. Efter ca 2 månader märkte jag också ett visst lyft genom att jag nu sprang ifrån folk jag tidigare blivit ifrånsprungen av. Upplever dock att jag sedan dess stagnerat. Funderar vad/om jag gjort fel. Är det så att kroppen bara klarar av att göra ett sånt där lyft relativt sällan? Har jag tränat för hårt? Har egentligen svårt att tro att jag tränar för hårt, finns ju många som ligger stabilt på dubbla min veckomängd. Är det indiviuellt hur mycket man klarar? Eller har jag tränat osmart/för tjuskalligt? Borde jag "lyssnat mer på kroppen" som det populärt heter? Tenderar nog ända att svara ja på den sista frågan.

Så min plan enligt ovanstående resonemang blir att "lyssna mer på kroppen". I praktiken: Avbryta pass som inte känns bra, alternativt göra om pass. Kommer nog också minska mängden riktigt högintensiva pass, kanske max 2 per vecka. Kommer nog kanske också lägga mig till med fjanteriet med viloveckor, nä förresten, så långt går jag inte, siktar hellre på en riktigt jämn träningsnivå. Ska dock försöka att inte samla på mig känslan av att alltid vara stel och sliten, detta tror jag dels kommer göras genom att köra mycket distans i rejält kuperad terräng, något som jag inte alls tycker ger samma stelhet i kroppen. Har till och med funderat på att lägga in regelbunden alternativträning i form av vattenlöpning, men det tror jag inte kommer ske, vi får se.

Målet är i alla fall klart: Att springa sub 2:40 i Berlin om fyra månader (om jag kommer i en bra startgrupp dvs, nån som vet hur det funkar i Berlin, skrev in mitt PB och den tid jag tänkte springa på, t ex Lidingöloppet är riktigt snåla med uppseedning på meriter från andra lopp, så länge man inte är riktig elit, så hoppas att man inte har 20 000 tyskar framför sig). Går barfotalöpningen riktigt bra springer jag kanske t o m barfota genom Berlin.

Så vad blev nu egentligen planen? Fortsätta som förut typ, fast bli bättre. Springa snabbare helt enkelt, hur svårt kan det vara?

Lycka till alla som springer varvet imorgon!

Science

Efter lite empiriska tester på mig själv kan jag konstatera att det nog inte är bra att belasta en stressfraktur. Verkar som att rådande rekommendationer är rätt så bra, och jag är rätt så dum i huvudet som tror att dessa kanske inte gäller mig. Lagt om taktiken nu, blir vila, tills jag kan belasta foten utan smärta. Alternativträningen skiter jag nog i för jag har ingen lust. Får stå vid sidan imorgon och titta på när 20 östafrikaner och en moldav gör upp om segern. Några minuter senare står väl kampen om bäste svensk mellan Oskar Käck och Lars Johansson, tror nog på Käck där. Har Isabellah Andersson chans på totalsegern bland kvinnorna? Hoppas det, men det blir hårt. Rafflande!

Vilodag

Försöker förlika mig med att det inte blir nåt Göteborgsvarv i år heller. Har tänkt vila idag förutom lite transportcykling. Tog en riktigt långsam promenad igår, barfota i skogen, typ 1 och en halv timma, riktigt skönt och förvånansvärt hur bra det går att gå barfota i skogen. Min plan är att gå över mer och mer till barfotalöpning, trots detta lilla bakslag. Hoppas kunna springa nåt asfaltsmillopp barfota i sommar. Skor är verkligen skittråkiga när man testat att springa barfota. Tar lite tid att vänja fotsulorna dock.

Tillbaks i vattnet

Ok. Igår var dumt. Känner jag idag. Svårt att acceptera tidsaspekten i att läka ben. Därför tillbaks till vattenlöpningen idag. 35 minuter, utan vare sig wet-west eller fenor. Gick bra. Tråkigt men gör i alla fall inte ont. Finns ju inte en chans i helvetet att jag springer en halvmara på lördag.

För övrigt är detta http://wpblogs.runningtimes.com/blogs/antonkrupicka/ min favoritlöparblogg. Check it out!

2x1000

5x1000 blev 2x1000, sen började foten tröttna. Gjorde lite ont på hemjoggen faktiskt. 9 km totalt, vilket är det längsta jag sprungit sedan skadan. Höll 3:30 på bägge tusingarna i alla fall, och nästan normalt steg, vilket var positivt. Ytterligare positivt var att 3:30-fart kändes som jogging. Valet nu står mellan att helvila fram till på lördag och hoppas på det bästa. Eller lägga ner varvetplanerna helt och fortsätta rehabjogga 5 km per dag. Jag frågar mig dock om helvila verkligen läker ett ben snabbare? Nu värker i alla fall foten, men inte på samma sätt som efter skadan, mer molande nu. Kanske växtvärk? Och jag kan faktiskt gå helt normalt - med känningar men inte direkt smärta.

En intressant iakttagelse är att jag gått ner 2-3 kg sen jag blev skadad, har hört detta även från andra, när dom slutat träna. Har jag tappat denna vikt i muskler på 2 veckor? Glykogen plus därtill bundet vatten? Nån som vet?

Nu ska jag i alla fall tröstäta choklad.

Kvällsjogg

Blev en kort sväng på kvällen också. 2,3 km i 4:30. Hade tänkt springa lite längre men foten tyckte att det fick räcka så. Fantiserade idag om att kanske springa 5x1000 med klubben imorgon. Hålla nere tempot rejält, kanske 3:30 eller så. Men det är nog lätt att jag pressar för hårt när jag springer med andra. Hmm, får tänka på det. Har faktiskt dragit på mig lite sekundära känningar i vänster underbens utsida, tror det är senan till tibialis posterior som fått jobba lite väl hårt för att hålla emot min överdrivna supinationsrörelse nu när jag är skadad. Känns under kontroll dock.

Varvet eller inte varvet, det är frågan, förnuftet mot hjärtat. Handen griper uppåt medan hjärtat vill neråt, eller vad var det Nietschze sa. Stockholm marathon har ju varit mitt fokus under hela våren, vill ju inte förstöra mina små kvarvarande chanser att göra en ok tid där, ett PB kanske ändå går, med att halta runt varvet på en skittid. Så jag ska vara smart, kanske. Har fått upp farten på löpningen snabbare än vad jag vågat hoppats, men foten håller fan inte länge. Vila eller inte vila. Otålig.

Morgonjogg

Morgonjogg kan vara grymt. Ibland i den ursprungliga betydelsen av ordet och ibland i den nu mer vanligen använda, positiva betydelsen. Det senare var fallet idag. Ren, daggig luft, fåglar, man möter tidningsbudet. 5 km, 5ish tempo, ute innan morgontrafiken börjat. Inget annat spelar någon roll för en kort stund. Längtar tills jag kan springa normala sträckor.

Hem, honungsyoghurt, kaffe. Sega igång en ny jävla dag.

Definitivt framsteg

Lätt opeppad inför dagens träning. Funderade på att stå över till förmån för vila, som jag hört att en del propagerar för då man skadat sig. Dessutom halvtrist väder. Blev i alla fall att jag drog för att testa mina nya skor (Nike Zoom Streak 3) som jag haft i min ägo några dagar utan att ha testat. Är ju dom tilltänkta marathonskorna. För övrigt beställda från England http://www.startfitness.co.uk/ till en kostnad, med frakt, av 733 kronor, kostar 1200 spänn på Löplabbet. Sådan är kapitalismen. Men nu ska vi inte prata politik utan sport. Skorna liknar Nikes Lunaracer i känslan, lätta med lite svampig sula, tror att jag gillar detta men kan inte riktigt bestämma mig. Överdelen är i princip ett nät, detta gör skorna rätt så instabila i sidled, vilket man märker i en tvär sväng, men såna finns det inte så många av i Stockholm vad jag minns.

Gled i väg idag som igår utan nån riktig plan förutom att köra mest asfalt och mest plant. Förvånansvärt bra steg, fortfarande lite halt, får fortfarande knipa med tårna för att avlasta det skadade benet. Sätter ner vänsterfoten väldigt försiktigt, väntar på knaket som indikerar att benet gått av, detta kom turligt nog dock aldrig. Lustigt nog haltar jag betydligt mer när jag går än när jag springer, sjukt fint steg man måste ha då -:) Märker också att jag jobbar mer med bålen nu än vanligtvis, som för att stabilisera och balansera stegen så mjukt som möjligt. Första km pep till från klockan på 4:20, yeah - tänkte jag och fortsatte med 4:16, 4:04, 3:56, 3:38. Safeade sen och joggade hem. In alles 6,15 km med ett snitt på 4:04, börjar likna löpning detta, även om längden mer liknar uppvärmning. Summerar veckan till ynka 33 km, en knapp tredejedel av mitt veckosnitt för året, men har en god känsla inför nästa vecka.

Fortsätter utmana en klen fot

Drog ut i regnet utan någon plan. Slutade med 5,36 km i 4:39 snitt, andra kilometern på 3:58. Kan ju inte vara nåt annat än ett gott tecken? Eller en uppvisning i min största brist som löpare - mitt dåliga tålamod. Hur som helst nu är det gjort, mycket möjligt att jag skulle kunna komma igång med normal träning tidigare om jag helvilat i två veckor eller så, men nu gör jag det här på mitt eget sätt. Kan ju ändå inte säga att jag har ont när jag löper, så länge jag skevlöper, vilket jag fortfarande gör, även om det är betydligt bättre än första rundorna efter skadan. Hade i alla fall vett nog att avsluta i tid idag, så det blev lite högre belastning men under kortare tid. En vecka till varvet, känns som rätt höga odds på att jag springer. Men antagligen är jag väl dum nog att springa och backa tillbaka skadan 2 veckor. Sen springer jag väl maran på det och benet går helt av, får en pseudoartros, sen är det bara förtidspensionering, tablettmissbruk och död kvar. Men nu är det i alla fall lördag.

Steg framåt eller bakåt

Fortsätter min djärva satsning med aktiv rehabilitering. Sjukt fint väder idag så det fanns ju inget annat än att ge sig ut i skogen. Tog till och med med mig en flaska saft om det skulle kännas så bra att jag ville vara ute länge. Haltade iväg på en stig i något snabbare fart än dom sista rundorna, vilket betyder 5:30-5:45 fart. Märker att jag får jobba relativt hårt för att hålla denna fart nu när jag springer så ineffektivt, utnyttjar inget av hälsenans elasticitet i vänster fot, hela vänster ben nedom knät måste jag hålla i princip stumt för att inte belasta metatarsalbenet. Samtidigt måste jag knipa med tårna och lägga belastningen på utsidan av foten. Tyckte dock att jag idag ytterligare närmat mig ett normalt steg. Färden gick upp på brudarmossen, där jag stannade till och körde två enminutersbackar bara för att få upp pulsen lite någon gång under passet. Mer än så med "kvalitet" vågar jag inte lägga in nu, kändes till och med som om detta var att pressa lyckan lite väl mycket. Haltade sen hemåt och kände av foten lite mer nu än i början av passet, vilket kanske var dumt. Svårt att ha tålamod, det blir dagens sensmoral.

Summa: 8,3km

6 nya kilometer

Ytterligare mark har lagts under mina fötter. Idag joggade jag medan Leia (dottern) cyklade bredvid, för tillfället matchar vi varandra ganska bra i fart, runt 6 minuter per kilometer. Möjligen något mer naturligt steg idag än i förrgår men fortfarande stor skillnad på hur vänster fot jobbar jämfört med höger. Hoppas jag inte drar på mig några sekundära skador på grund av detta skeva steg. Känns ändå bra att vara ute och röra på sig och känslan använder jag, helt evidenslöst som min kompass, vad gäller rätt och fel (i alla fall när det gäller träning). Siktar på att kunna genomföra ett mer normalt (men fortfarande lugnt) löppass på söndag kväll. Kanske gå sub 5:00 nån kilometer till och med.

Satt och kollade på Stockholm Marathonbanan på karta. Visualiserade hur jag kontrollerat, utan smärta i foten gled över Västerbron på andra varvet, i 3:45-fart. Yeah right.

Västerbron

Vattenlöpning del 2

Besökte Valhallabadet för att ge vattenlöpningen ytterligare en chans. Hade nu med mig mina modifierade simfenor. Hade ett par femton år gamla simfenor som jag kapade med ett stämjärn så att de slutar ca 5 cm framför tårna. På så sätt kunde jag vattenlöpa med mer motstånd och slapp använda en wet west. Detta var jobbigare men kändes mer som riktig träning än som reumatiker-rehab. Körde ca 40 minuter och varierade mellan lite olika tekniker. Sista 10 minuterna körde jag faktiskt utan vare sig simfenor eller wet west, detta var nästan det bästa. Less is more - en evigt återkommande sanning.

Blir nog ingen jogging idag. För löpformen kan det nog kvitta om jag är ute och lufsar i nästan halva tänkta tävlingsfarten i 20-30 minuter. Så det gör jag bara när vädret är fint och jag inte pallar att sitta inne och vänta. Det är svårt att hålla sig nu när fler människor än nånsin är ute och tränar inför varvet.

Nya skor och nya kilometer

Shit vad jag märker att jag gillar löpning när jag inte kan springa riktigt. Man saknar liksom inte kon förrän båset är tomt. Lufsade idag 6 nya kilometer i 6-6:30-fart, haltar fortfarande men kanske något mindre än igår. Uppskattar så mycket att jag ändå kan röra mig framåt och att det går åt rätt håll. Hade tänkt köra 3, max 4km men kunde liksom inte sluta.

Fick idag dom skor jag hade tänkt springa varvet och maran i, Nike Zoom Streak 3, har inte kunnat testa än, men dom sitter hyfsat på foten och är lätta. Det senare gillar jag. Jag tycker att skor ska vara så lite skor som möjligt. Jag springer i princip aldrig i skor över 250 gram. Helst barfota, vilket i och för sig var vad jag gjorde när jag ådrog mig den här skadan.

Löpning Quasimodo-style!

"Sprang" just en runda på 2 km i 6min fart. Stapplade fram som en skadeskjuten, vet inte om det var bra men jag kunde inte motstå suget. Får sätta ner foten rätt så konstigt för att det inte ska göra ont. Inte riktigt rehab by the book, men som Joel kommenterade så tror jag inte på nånting, jag är jogging-nihilist. Go kväll!

Vattenlöpning

Blandade tankar om vattenlöpning. Det var roligare än vad jag hade trott. Men inte jätteroligt. Men det ska väl inte alternativträning vara. Man ska väl få sota lite för sina synder - att man inte har "lyssnat på kroppen". Är i och för sig lite skeptisk till hela begreppet att "lyssna till kroppen". Känns ofta som efterhandskonstruktioner - "jo men jag kände ju veckan innan att nåt inte var bra, jag borde tagit det lugnare". Kroppen sänder massa signaler hela tiden, om små krämpor här och där. Om man ska ta det lugnt hela tiden man inte känner sig 100 blir det inte många kilometer sprungna. Jag tror till viss del på snacket om att lyssna till kroppen, men till viss del tror jag att det springer ur en önskan om kontroll, vägran att inse att världen består av kaos och skit som cirkulerar och ibland slår helt enkelt blixten ner. I mitt fall handlar denna blixt faktiskt bara om en stressfraktur/reaktion som har väldigt god prognos och bara hindrar mig några veckor från det jag hade tänkt göra, så jag ska inte lipa för mycket. Men - även människor som inte löptränar får stressfrakturer så det här med att attribuera sin skada till nån specifik orsak tror jag inte så självklart på. Men man ska lyssna på sin kropp, det ska man, jag ger inte så mycket för macho-snacket-"smärta är bara svaghet som lämnar kroppen" heller.

Ok, vattenlöpningen då. Hade tänkt att ansträngningen skulle vara mer löpspecifik. Självklart blir det ju ingen gravitativ belastning på benen, men hade ändå hoppats på att hela benen fått jobba mer. Kändes mest som framsida lår och höftböjare fick jobba - och armar beroende på hur mycket motstånd man väljer att ge dom genom handens position. Testade tekniken en tio minuter eller så först, sen körde jag tio enminutersintervaller med en halvminuts vila. Svårt att peppa sig till en bra ansträngning när man inte jagar tid eller sträcka, fick ändå upp flåset hyfsat. Efter avslutat pass fick jag testa en insatt persons simfötter (såna där korta simfötter som simmare tydligen tränar med ibland) då kunde man köra vattenlöpning utan våtväst och fick betyligt bättre motstånd i vattnet. Så om det blir mer vattenlöpning kommer jag nog köra på den modellen. Känns lite mer hardline, plus att man slipper ha våtvästens grenband upp i röven samtidigt som man tänker på vilka andra rövar just det bandet varit uppe i. Men summan är ändå att jag känner att jag nog får till en bättre alternativträning med cykeln, både benmässigt och flåsmässigt. Får se om det blir nån mer gång. För övrigt kan jag nästan gå normalt nu, om jag går sakta, och kommer möjligen testa att halt-jogga ett par minuter redan imorgon. Det gäller att skynda snabbt.

Dag tre utan löpning

Kollade in Premiärloppet i Skatås. Blev sjukt sugen på att springa. Bra för motivationen. Svante Lundgren från Högsbo AIK vann. Bra jobbat Svante!

Hade inte tid/kände inte för nån långträning så det blev 10x2' backe på cykeln, jobbigt för låren. Osäker på hur hårt jag ska satsa på den typen av alternativträning, vill ju gärna behålla en hyfsad vO2 (syreomsättning) och då måste man väl pressa upp mot maxpuls ibland, men vet inte om jag vill bygga för mycket lårmuskler.

Lite mer om min skada: Har alltså någon typ av stressreaktion/stressfraktur mitt på andra metatarsalbenet (alltså förlängningen av tån bredvid stortån in i foten, typ) i vänster fot. Hade en likadan i höger fot i slutet av förra sommaren så jag är ganska säker på vad det är och det kan inte vara så mycket annat. Förra sommaren var det nog mera en stressreaktion, eftersom jag bara behövde relativ löpvila (drog ner rejält både på volym och intensitet). Eftersom en stressfraktur inte innebär att benet är av, som i en "vanlig" fraktur, tänker jag mig att det är ett spektrum från lätt stressreaktion till helt av. Nånstans på den skalan befinner jag mig. Schablonmässigt om stressfrakturer säger man att man ska vila i 4-6 veckor och belasta till smärttröskeln. Så länge vill jag inte vila. Därför hoppas jag att mitt tillstånd är åt det lindrigare hållet. Kanske önsketänkande men jag hoppas kunna testa att jogga lätt redan om en vecka. Funkar det är Stockholm inte helt ute ur bilden, även om det då mer kommer handla om att jogga runt än att köra tävlingsfart, och då känns det i och för sig som att det kan kvitta, marathon har jag redan sprungit så sträckan är inte utmaningen.

Hmm, hoppas att det kommer nåt gott ur det här, en grym revanschlust om inte annat, och det är inte att underskatta. Imorgon är det vattenlöpning!

Första inlägget!

Andra dagen utan löpning

Som titeln på bloggen antyder handlar denna blogg om min löpträning mot att gå under 2 timmar och 40 minuter på ett marathon. Detta var först tänkt att göras den 5:e juni i Stockholm men eftersom jag nyss fixat mig själv en stressfraktur i min ena fot är målet uppskjutet till Berlin marathon i september. Vilket på sätt och vis är bra då det både med orsak av temperatur och banprofil är ett betydligt mer realistiskt mål. Banrekordet i Berlin är ju lika med världsrekordet (2:03:59), i Stockholm är det väl 2:11:xx tror jag. Lite surt att bli skadad så här "på upploppet" av min träningskarriärs bästa tränings-streak, har snittat strax över 10 mil per vecka i ett halvår, knappt utan en förkylning ens.

Hur som helst, jag läser många träningsbloggar, ska länka till mina favoriter, och har nu till slut tagit steget till att skaffa mig en egen. Får se hur detta går, om detta första inlägget också blir det enda eller om jag ska konkurrera med Blondinbella om tronen på Sveriges blogghimmel i framtiden. Som nyskadad behöver jag nåt att göra dessutom.

Träningsmässigt har denna andra dag som skadad sett mig rulla 4 mil cykel, mestadels i ett riktigt tant-tempo. Om det blir fint väder imorgon (och jag känner för det) blir det en lite längre cykeltur i högre fart. Och på måndag morgon ska jag sälla mig till dom stackars satar som springer på stället i en pool. Från botten finns bara en väg.